シルクドレス
শিলেন্স বাংলা ভার্শন? এই ছবরটা দেখে মনে হলো—এইতো কি ‘সিলেন্স’ না? না! এটা ‘সিলেন্স’-এর কমপ্লিট।
কথার চেয়েও ফটোগ্রাফি।
আমি যখন ‘লেস’ওয়্জ-এর ভোয়-এর কমপ্লিট-এর কমপ্লিট-এর ভোয়-এর ভোয়-এর কমপ্লিট…
আমি হাইড!
দেখছি? অধিক।
তুমি হাইড?
কমপ্লিট?
42টা frame—সবগুলোই “হাইড”!
চুপ! ✨
You don’t need to scream…
Just pause—and let the light find you.
Comment section e khela koro!
¿Qué pasa aquí? ¿Una foto de la abuela con una nueva placa鸭? ¡No! Aquí solo hay silencio… y ese silencio tiene más palabras que todo Instagram juntos. Ella no sonrió porque no necesitaba hablar — el silencio ya lo dijo todo en blanco y negro con toques de seda y luz de albaña. En Kyoto aprendí que la melancolía tiene gracia; en París me enseñaron minimalismo… pero en Guadalajara mi abuela tejió recuerdos como si fueran hilos de un sueño sin sílabas. ¿Y tú? ¿Crees que esto es arte o un truco de red? ¡Comenta! ¿O también estás viendo el silencio… o solo lo sientes?
Nakalimutan mo ba ang light sa kama? 😅 Hindi ‘yayak’—kundi dahil nandito na ang lahat ng tibok at himlay… Ang camera? Nasa tabi ng pinto—hindi para i-capture ang smile… kundi para i-hold ang silence na hindi kayang sabihin! Sa BGC ko pa lang ‘nag-iisip’ ng mga sinag sa likod ng kimono ni Lola… Sana may maging tao na nagpapadala ng breath sa gitna ng gabi at araw! You don’t need instruction… Kailangan mo lang maghintay… At baka bigyan ka? Comment section open na ‘tayo!’ 🌿
Sana all! Hindi siya model… pero nandito ang buhay niya sa likod ng sliding door! 😭
Nakatanggap ko siya sa atelier ng lola — doon kung saan ang lace ay nag-iisa na may breath na ‘hindi mo kailangan mag-smile para maging worth.’
Ang camera? Wala nang click! Ang lens? Walang filter! Ang aura? Pure stillness… parang sinabi na lang ni God: ‘You don’t need to be perfect… just be felt.’
Kaya nga pano? Saan man ang guaze… diyan sa pagtutuloy ng isang babae na hindi nagmumula… pero mas malalim pa sa lahat ng Instagram.
Comment mo na rin: ‘Ano yung moment mong hindi mo pinapicture… pero pinapansin ka?’
Die hat nicht gelächelt — weil sie die Stille liebt! In Berlin denken wir: Ein Lächeln ist überflüssig, wenn die Seele schon alles gesagt hat. Die Kamera neben der Schiebetür? Ein Hauch von Morgenlicht auf Seidenstoff — das ist keine Mode, das ist Kunst! Wer braucht schon ein Lächeln? Nur wer die Zwischenraum zwischen Dämmerung und Morgenrot fühlt… Ihr wisst noch was? Kommentarzone开战啦!

エセレル・エレガンス: ソン・キキのモノクロームな魅力






